Som en dans...

Efter år av relativ kroppsfrid vaknade min lekamen en morgon upp med en upprorisk
uppmaning i lederna. ”Börja jympa!”. Jag är helt säker på att kroppen själv kom på
det utan minsta inblandning från huvudkontoret i ett slags nödrop. Det blev en smärre
konflikt men till slut hade de båda ändå pratat ihop sig och innan jag visste ordet
motion av så stod jag där med ett årskort på Friskis & Svettis.

Nåväl, jag har begått större misstag i mitt liv. Jag försökte åtminstone intala mig
det. Efter en titt på det minst sagt digra schemat (jympar varenda stolle numera?)
fastnade jag för ett basjympapass med Maria W på tisdagar. Jag borde anat oråd
första gången jag såg henne och innan jag hunnit ta ett enda gymnastiskt snedsteg
för ett sådant energiknippe har jag sällan skådat.

Hon for omkring på golvet som en tornado och ylade ungefär lika mycket. I sina bättre
stunder kan man lära sig att leva med detta. Värre är det med de kollektiva kärleksförklaringarna.
De har så här en bit in på året blivit alltmer intensiva och lockropen ”Det är så härligt att se er!”,
”Oj vad jag längtat efter er” och ”Åh, vad jag älskar er” står numera som spön i backen
ackompanjerade av slängkyssar.

Vad hände undrar jag. För kärleken är varken inviterad eller besvarad. Därtill gör det för ont.
Men de som förstår sig på kärlek hävdar envist att kärlek kan ta sig sådana uttryck. Jag vet
varken ut eller in längre. Det enda jag är säker på är att jag ska hålla mig i bakgrunden,
så nära väggen som möjligt, gärna bakom någon bastant pelare, när Maria drar igång. För
vem vet vad hennes nästa amorösa utspel blir. Kanske kollektiva kramar och kyssar? Jag
vågar knappt tänka tanken.

Men så mötte jag Einar och vi har redan kramats. Einar är 62 och leder ett pass kallat bas+puls
på söndagseftermiddagarna i Johanneberg. På Einars pass är det gott om plats jämfört med
Marias fullsatta föreställningar. Einar ser ut som vilken 60-plussare som helst men oj vilken
rytmkänsla gubben har! Här snackar vi inte seniorjympa, snarare danspass. Vi brukar vara
runt 20 pers, varav ett par tre män.

Einars låtval är sensationellt. Man glider fram över golvet som den värsta Let´s dancedeltagare
och sjunger med högt och klart när Kate Ryans discorytmer och Duffys soulstänkare träffar oss.
Leendena är legio och vi njuter varenda minut i en förhoppning om att inte bli upptäckta av
Marias grupp. För vi ska inte vara fler än så här. Det är vi och Einar. Vi vill bara vara i vår
egen värld den här stunden. Det är en ljuv chimär där vi inbillar oss att ingen gör det här
snyggare och mer elegant än oss. Vi är Fred Astaire och Ginger Rogers. Vi är Johnny Castle
och Frances. Vi är Tony Manero och Stephanie och jag är säker på att våra steg skulle
förföra vilken jury eller publik som helst. Bara vi får vara ifred i vår.

Så vi låser dörrarna, drar för draperierna och låter villfarelsen greppa tag i våra väsen.
Dansdrömmen växer sig stor och vacker. Det är vi och Einar och det är sann kärlek.
This is dance. This is love. This is the time of your life.

Peter Behrman
Mars 2009