Tre små gula kuvert

Snöstormens vinande ljud trängde genom bilens plåtskal och gav en otäck resonans som fick Amelie att rysa till som om någon just gick över hennes grav just när det vita höll på att begrava all svart asfalt och alla färgglada vägskyltar. Amelie visste inte längre var hon var. Var hon på vägen eller vid sidan om? Hade hon en kilometer kvar eller var det tio?

Hon var på väg till Max och Linas nyårsfest. De inbjudna vännerna var okända för Amelie men av Linas förhandsinformation att döma fanns det två singelkillar bland de inbjudna som var både charmiga, roliga, snygga, Det lät nästan för bra för att vara sant men just nu föreföll det mer sannolikt att hon skulle dö en kall vit död samtidigt som de andra roade sig inne i värmen och hade det skönt.

Fan! Amelie svor till och slog handflatorna så hårt på rattens airbag att hon för en sekund trodde den skulle lösa ut och kväva henne. Gör inte airbagen det så gör väl snön det tänkte hon och förbannade sig själv för att hon inte åkt tidigare när hon visste att det skulle snöa. Hon höll knapp styrfart, hon mötte ingen, det fanns ingen framför henne och heller ingen bakom henne. Amelie körde åt sidan och hörde ett elakt skrapande när snön tog tag i bilens underrede. Nu stod hon still men lät motorn gå för att behålla värmen. Amelie tog fram mobilen och funderade på vem hon skulle ringa först. Hon bestämde sig för Lina, slog de nio siffrorna men samtalet kopplades inte upp. Ett rytmiskt pip…..pip….. pip….. pip….pip…..hördes och Amelie kände igen ljudet, det var en spärrton. Helvete!! Hon knäppte av samtalet och ringde 112 istället. Efter sju tonstötar och tjugo sekunders ändlös väntan svarade, till Amelies stora lättnad, en vänlig och lugn mansröst: ”SOS Alarm, vad kan jag hjälpa till med?” Amelie tog ett djupt andetag och förklarade sitt prekära läge. Beskedet hon fick muntrade inte upp henne: ”Sitt kvar i bilen och håll dig varm. Hjälp är på väg men dröjer”, sa den trygga mansrösten. Amelie förstod att det var kaos överallt och inte minst på vägarna. Det var nu beckmörkt ute och inga billjus syntes utöver hennes egna som glimmade i rött, varningsblinkgult och xenonblått mot snökristallerna. 

Amelie tittade på klockan. Snart sju och istället för att mysa med en mugg varm glögg hemma hos Max och Lina satt hon nu här mitt i det förbannade vinterland som alla andra klokt nog tycktes ha övergett. Utetermometern visade -8 grader och snart skulle det bli än kallare. Men inne i bilen var det varmt, motorn brummade tyst och gav ifrån sig ett sövande ljud och efter några minuter slumrade Amelie till. Hon ryckte till när mobilen pep. Ett litet gult kuvert annonserade ett nytt sms. Det är säkert Lina, tänkte Amelie men numret i displayen var okänt för henne. Messet löd: ”Hej Amelie Bergvall i XML515. Håll ut. Jag ser dina lyktor och är strax hos dig”. Amelie blev klarvaken i ett nafs och började spana åt alla håll men såg bara snö vart hon än tittade. Hon tittade på numret igen men blev inte klokare. Var avsändaren bara en hägring eller var någon verkligen på väg till henne? Efter fem minuter såg hon fortfarande ingen och började misströsta. Då först slog det henne att borde svara på messet men så valde hon att ringa istället. En, två, tre toner och sedan några till innan ”Välkommen till Telia mobilsvar…….” hördes. ”Satans telefonhelvete!” svor Amelie och höll på att drämma mobilen i instrumentbrädan i förtvivlan innan hon hejdade sig i sista sekund. Då såg hon plötsligt fyra vita lyktor och en roterande gul blotta sig i snöstormen. En traktor var på väg mot henne och i den satt en okänd riddare. Just när hon skulle gå ur bilen för att vinka kom det ännu ett sms. ”Sitt kvar. Jag bogserar dig till Max och Lina”. Hon lydde och såg strax efter det en gestalt smyga framför bilen och koppla en vajer. Någon minut senare var hon äntligen på väg igen.

När hon skymtade Max och Linas upplysta hus blev hon alldeles varm av lycka. En lycka som någon minut senare förvandlades till ett svart och grymt monster när traktorn körde förbi huset i en stadigt ökande hastighet. Amelies desperata tutande och skrikande dränktes i snövallarna och hennes försök att bromsa och styra av vägen ledde bara till att hon släpades med på tvären istället för längs med. Till slut knäppte hon av sig bältet, öppnade dörren och kastade sig ur bilen. Hon landade hårt trots allt det mjuka. Väl uppe på fötter började hon springa allt vad hon förmådde mot Max och Lina. Traktorn tuffade tålmodigt vidare mot nästa krök. På släp fanns en bil med öppen dörr, en övergiven och upplyst bil i vilken en kappa, en mobiltelefon, en handväska och en nyårspresent låg på passagerarsätet.

SLUT