Nyårstalet

De drygt trettio gästerna var glada och uppsluppna. De njöt av en ovanligt festlig nyårsfest som inte var slut än på länge även om klockan nu närmade sig det magiska tolvslaget i överljudsfart. Det var dags för Björns traditionella nyårstal. Det som alltid var en knapp kvart långt och alltid avslutades med ett ändlöst kramande, kyssande och lyckönskande. Björns slutkläm blev också inledningen på ett skopåtagande och ett kapp- vant- och mössletande i tamburen innan alla skulle ut och skåla in det nya året under en himmel som raketerna ritade färgglada korsochtvärsstreck på.

När Björn reste sig och tog upp fusklappen ur kavajfickan tystnade gästerna och nästan alla satte sig ner.

– Ja kära vänner, inledde Björn. Som ni vet är jag nejdens betraktare. Likt ekorren samlar jag under året ivrigt på förtroenden, upptäckter och iakttaganden för att så här strax innan tolvslaget presentera några av dem för er. Utan att överdriva det allra minsta kan jag säga att det har varit ett händelserikt år och årets tema är bekännelser. Mina bekännelser.

Det gick ett sorl genom festlokalen. Några skrattade nervöst, några skruvade oroligt på sig, andra såg bara förväntansfulla ut. Luften och atmosfären blev på några få sekunder både skarpladdad och elektrisk. Björn fortsatte.

– Ikväll tänker jag bikta mig för er och lämna ett sargat 2006 bakom mig och gå in i 2007 fri från de själsliga plågor som synderna gett mig.

Nu var det helt tyst i lokalen. Tyst som sekunderna innan bomberna träffar marken. Alla väntade på missilerna som snart skulle träffa sina mål och spränga sönder förljugna liv.

– Den första synden jag vill bekänna är att det var jag som mejade ner Janssons båthus. Jag gjorde det en julinatt som saknade vittnen. Det gick förvånansvärt lätt. Jag hade lånat en risig SAAB av en kille på jobbet, skruvat av nummerplåtarna, tog sats och efter tre rejäla knuffar föll båthuset i spillror.

– Vad ända in i helvete?! Hojtade Kjell Jansson.

– KÄFTEN!! Skrek Björn. Låt mig tala klart. Han fortsatte.

– Den andra synden är att jag bekänner att det var jag som satte eld på Bergströms lusthus. Det var bara några veckor efter båthuset. Lusthuset brann intensivt och lågorna syntes vida omkring. Hundra meter bort njöt jag av skådespelet och såg efter en stund en naken Göran rusa ut med en ynkligt liten spann vatten men då var det redan försent. Lusthuset brann ner till grunden på nolltid.

– Den tredje och sista synden jag vill bekänna är att det var jag som stal Perssons dubbelsäng. Det var det svåraste av de tre uppdragen. En regnig natt vid fyratiden smög jag in genom ett öppet källarfönster och skruvade isär sängen när Alice och Kenta var på sommarstället. Sen bar jag ut del för del i min bil. Nu ligger sängdelarna i en container på tippen.

Björn gjorde en konstpaus och tittade ut i lokalen och mötte sorgsna, förvånade men också upprörda blickar men det var tyst, iskallt overkligt tyst. Björn tog till orda igen.

– Vid varje attentatplats la jag en handskriven skylt, ”Till minne av” stod det följt av ett datum. Ni minns säkert. Era misstankar riktades åt alla möjliga håll men aldrig åt mitt. Jag gick fri trots att jag hade det enda motivet. Hos mig flätades allt som hänt samman. Kjell, Göran och Kenta vet vad jag talar om. Visst gör ni?

Björn spände ögonen i alla tre men ingen av dem förmådde längre bjuda något motstånd. De tittade ner i golvet och fruarnas försök att hetsa makarna att gå till motattack kom av sig.

– Som ni alla redan har lagt märke till så är min vackra hustru inte med oss ikväll. Just nu är hon på väg till sin syster på Gotland. När jag berättade vad mitt tal skulle handla om ville hon inte komma och vem kan klandra henne? De som ska klandras är Kjell, Göran och Kenta, i den ordningen. De var nämligen otrogna med min fru på de platser jag senare tog hand om och på de dagar jag angav på minnesskylten. Jag funderat på om det jag gjorde är straff nog för någon men det är det ju inte då alltför många liv förstörda.

Björn höjde sitt glas och lät en lång konstpaus breda ut sig.

– Gott nytt år på er alla trogna och otrogna! Slutorden var så definitiva. Ett så självklart och naturligt slut på ett omskakande tal att de skott som föll strax efter kändes overkliga, som om de inte alls passade in. Men vart och ett var dödligt.

SLUT