Ett nytt liv
Det är längesen nu men jag minns det som igår. Det var i slutet av mars och det var fest. Ingen la egentligen märke till mig den där kvällen fastän jag var betydelsefullare än någonsin. Jag visste att jag inte överskattade mig själv men valde att inte göra någon stor sak av det. Jag var trots min osynlighet på ett underbart festhumör och jag hade supertrevligt! Jag dansade, hoppade omkring och for än hit och än dit i yster glädje tillsammans med Anders. Det var precis så som det ska vara på ett riktigt party. Jag anade att det var just den här kvällen det där speciella skulle hända. Jag var beredd och mitt mod var stort.
* * * * *
Några månader senare, i mitten av juni, hade jag blivit hemmastadd i den nya bostaden. Det var bara en etta och den var inte stor. Det var trångt och oftast väldigt varmt men ändå trivsamt och ombonat. Jag var glad att ha hamnat där jag var, få gjorde det, och jag kände mig utvald. Det var inte så mycket min förtjänst som Charlottes. Hon hade tagit emot mig med stor lust och öppna sinnen och jag kände mig välkommen från den allra första stunden. Charlotte var omtänksam utan att vara uppoffrande. Hon visste vad hon ville och följde den väg hon ha stakat ut redan för flera år sedan.
Charlotte kämpade med sina studier och arbetade på Åhléns bok- och musikavdelning på helgerna. Hon var snygg, skärpt, charmig och intressant och hade lätt för att ta kunderna och ge dem det de ville ha. Detta trots att de inte visste vad det var när de kom in på Charlottes avdelning. Chefen där var väldigt nöjd med vad Charlotte presterade men visste att han inte skulle få behålla henne där särskilt länge. Hans ibland dystra tankar kring detta skingrades när dagskassorna slog det ena rekordet efter det andra. Jag kunde inte hålla mig ifrån Charlotte och det gick inte en dag utan att jag var där hon var. Jag var verkligen hopplöst förälskad i henne hela den våren och försommaren.
När sommaren var över och hösten kom så var inte allt så rosenskimrande längre. Jag kände mig instängd och Charlotte saknade sin frihet. Vi grälade och vissa nätter låg vi vakna båda två och funderade på varför vi inte lyckats behålla den där magiska känslan för varandra. En känsla som i somras var som en het och passionerad evighetslåga men som nu fladdrade tunt i de kalla höstvindarna. Hade vår kärlek nått vägs ände? Vi funderade på detta varenda dag och många nätter hela den hösten. Charlotte tröståt de mest underliga saker och jag rycktes med. Vi gick upp rejält i vikt båda två. Det gjorde oss bara olyckligare och vi började båda fundera på om det inte var dags att bryta upp, separera och gå skilda vägar. En bit in i december visste vi att den dagen inte var långt borta. Julen var en enda lång plåga, så eländigt jobbig. Vi drog oss undan allt och alla och bara väntade på dagen det skulle hända. Dagen då vi skulle dela på oss.
Dagen före nyårsafton bestämde jag mig. Imorgon skulle det ske. Charlotte anade mitt beslut och jag märkte att hela hennes kropp och existens gjorde sig beredd på det som komma skulle. Nu fanns det ingen väg tillbaka. När jag vaknade tidigt på nyårsaftonens morgon väckte jag Charlotte och lät meddela att jag tänkte ge mig av framemot kvällen. Hon låg tyst och stilla och jag märkte hur ont det gjorde i henne.
Hela den dagen sniglade sig fram och hon väntade på uppbrottet. När klockan närmade sig tolv hade Charlotte lämnat bostaden och låg i en främmande säng och omväxlande skrek och grät. Smärtan kom över henne i våg efter våg, den ena kraftigare än den andra. Genom tårar och ett smutsigt fönster såg hon den raketupplysta himlen.
Klockan 00.12 var allt över och hon blev äntligen fri från mig och jag från henne. Plötsligt såg vi båda allt omkring oss i ett helt nytt ljus och jag skrek ut min nyvunna frihet. Charlotte låg alldeles stilla med våta kinder men hennes leende var varmt och väldigt lyckligt.
Jag vägde
SLUT