Andetag

Det är de sista skälvande timmarna på årets sista dag och jag vakar vid din bädd. Det känns symboliskt för jag är rädd att du ska dö inatt. Det är du och jag i ett rum på sjukhusets tolfte våningen. Utsikten härifrån är milsvid. Du blundar men jag ser tusen sprakande stjärnor, upplysta och festglada hus, fyrverkerier på himmelen en glasruta från dina varma andetag.

Jag ser pulsen på din hals, den slår rytmiskt men långsamt. Jag ser dina andetag röra sig sakta i ditt bröst och jag känner tårar smaka salt och jag är rädd. Jag måste snart berätta och jag måste göra det snart. Nu är det tid att våga, visa mod, visa det jag känner djupt inne i mig. Vi kanske aldrig blir mer ensamma och aldrig mer tillsammans än så här så nog är tiden den rätta men samtidigt så fel. Men jag har slutat räkna tiden, det känns inte viktigt längre. Tid är det som varit och tid är det som ska komma men i detta rum existerar den inte. Här finns bara nu och inget annat.

Jag ser ditt hjärta kämpa hårt, jag ser tunna slag mot ditt genomskinliga bröst. Mina ögon svider. Det här är redan svårt så ge inte upp dina andetag. Spara på dem, jag vill att du väger vartenda ett på guldvåg. Du har ont om dem så lova mig att inte slösa bort ett enda.

Jag tar upp min penna och skriver en dikt till dig i den bok jag alltid har med mig.

”Jag vet din tid är knapp men du kan få utav mej

För vad ska jag med tid till när jag inte har dej

Din – för all tid”

Det står mycket om dig i den här boken. Kanske vet du, kanske vet du inte. Men min bok är din och den här boken är du och jag. Det har jag tänkt många gånger men nu säger jag det också när jag lutar mig över ditt huvud. Jag talar långsamt och tydligt för att du inte ska gå miste om ett enda ord. Jag är alldeles nära ditt ansikte. Det är varmt men saknar liv och var det inte lite varmare för bara en liten stund sedan? Oroligt tar jag upp din bleka hand och lägger den mot min kind. Jag vill knyta ett sista band ifall du tänker gå och ta med dig min lycka och glädje.

Din glöd håller på att falna. Det finns ingen väg tillbaka, det finns ingen väg framåt. Jag ser sköterskornas tysta nickar, deras oroliga blickar och jag ser dina allt tyngre andetag.

Jag reser mig och går fram till fönstret, tittar ut och ser påpälsade barn dansa runt bland smällare, bengaliska eldar och häxpipor. Där, tjugofem meter ner och hundra meter bort, är livet så levande och en sån djup kontrast mot hur det är härinne. Jag undrar om det är många som kommer att dö inatt. Jag hoppas det så ditt liv kan sparas. Det är ju inte bra om det blir för många änglar som vill in i himmelen samtidigt. Men jag tror nog att du är den enda. Den enda för mig i alla fall.

Jag sätter mig vid sängkanten igen, tar din hand mellan båda mina och viskar i ditt öra. ”Ge mig dina ögon, bara för en enda minut. Jag vill tala med dem innan allt ebbar ut. Så snälla du vakna, lyft dina ögonlock”. Sedan kysser jag dina slutna ögon för att väcka liv i dem, Och då plötsligt öppnar de sig och ögonen glittrar som aldrig förr. Du ler knappt märkbart och jag känner din hand röra sig mellan mina.

I det ögonblicket frågar jag äntligen: ”Kan du älska mig även när dina andetag tagit slut?” Jag håller fast din blick i några få sekunder och jag ser ditt gensvar. Det är knappt synligt och det är mer känsla än en verklighet men det räcker. Det räcker så bra, det är perfekt, det är underbart!

Sedan försvinner du, din hand glider ur mina händer, dina ögon sluts återigen och dina andetag lämnar rummet men de har lovat göra mig sällskap livet ut. För det sa de till mig i all hemlighet när du inte hörde på.

SLUT