Kent - Tillbaka till samtiden
En kvinna sitter på ett lika vackert som arabiskt fullblod. Det är bara de två,
ensamma på en bro och himlen är rosa. Redan när jag såg det skivomslaget
hoppades jag att Kents nya skulle var ett mästerverk även om inget på bilden
skvallrar om det musikala innehållet.
Jag såg fotot långt innan jag hörde musiken och hann fundera på vad
musikgeniet Jocke Berg hittat på den här gången. Både förra och förförra
skivan var mästerverk. Var det här ännu ett? Var det möjligt?
Vasagatan 14 oktober klockan 13.35. Jag sitter i en bil, lyssnar på låt
efter låt, från E till E, från bassträng till diskantsträng, från Elefanter
till Ensammast i Sverige. Förväntningarna är skyhöga. Vill bara vara
här och nu. Cdn snurrar fort i spelaren, trafiken rör sig makligt och
tiden står still.
Den inledande mollfyllda syntslingan i Elefanter är som en
vaggsång för vuxna men texten skräms..
I hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig…
Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden…
Samis sylvassa gitarrslingor skär djupa jack i syntmattan och så på slutet
den makalöst vackra trumpeten som bara svävar över allt som en ängel.
Så vemodigt vackert att det bara inte finns.
Det är för varmt för mössa, för kallt för bara ben. Grälla affischer fladdrar
uppgivet på den nersmetade annonspelaren vid spårvagnshållplatsen.
Stora löv dansar över små gatstenar. Så passerar hon, hon som alla vill
ha eller vara. Alldeles intill men en evighet bort för alla längtande. Hon
är för ung för att vara mogen, männen som slukar henne är för gamla
för allt annat än bortglömda drömmar.
Singelsläppet Ingenting var länge ingenting för mig men här och nu
är den allting….Synten och basen omringar Jockes falsettsång och
plötsligt står rebellen på barrikaden.
Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld…
Jag ska göra nånting, jag ska slå er med häpnad, gå över en gräns,
jag ska bryta mig ut. Jag älskar dig så, som att vara beväpnad och
under belägring kan jag skjuta dig ut…
Vid din sida..
…är jag säkerheten själv, vid din sida har du en outhärdlig kväll…
Ett bakfyllestint grabbgäng på väg till brunch slinker ner för en
källartrappa in i den flottiga värmen.
Morgondagens fester är historia nu exakt liksom. Gårdagens tester
skiftar glorian i gult, skärt och blått som en barndoms jul.
Temposkiftningen, ett stilla pianoklink i havsbrus mitt i låtens
tunga rytmer, är lika överraskande som perfekt tajmad...
Somna in min älskling, vänd din andra kind mot slagen.
Sätt ditt liv på spel för min skuld nu…
Vid min sida går mitt livs kärlek ton i ton…
I Columbus svävar den ljusa, tyngdlösa och vackra refrängen
mellan verser på en dyster himmel kantad av svarta moln.
Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg.
Snön ger ut sin oskuld till hela Kungsholms torg…
Kanske blir Columbus sistalåten på den kommande konserten.
Den man gungar med i två och två och fortsätter att dansa till
när man väl är ute på gatan igen i sällskap med sin nyvunna vän
och det gemensamma lyckoruset.
Sömnen är den perfekta pausen…
Sömnen kommer som en vän, den dömer ingen,
glömmer ingen, öppnar bara famnen...
Jocke Bergs röst och Martin Skölds bas går mun i sträng.
Det här är just det lågmälda och vackra man behöver för
att hämta andan och ta in allt som händer före och efter.
När den envetna synten mot slutet får sällskap av en
djungeltrumma känns det som vandra igenom en musikalisk
trollskog, där man till slut kommer ut i något som påminner
om Scoccoland.
Det är 2007, det andas 80-tal men allt är framtid och två unga
bär en jättelik basfiol genom allén.
Våga vara rädd..
Du frågar mig vad kärlek är men jag vet inget om det där.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå…
Trumpeten som verkar vara stulen från Bo Kasper gungar och
svänger, det är omöjligt att sitta still, allt passar perfekt
och producenten är förbanne mig ett geni!
Allt allt kommer till den som vågar vara rädd…
LSD, någon? är bland det vackraste och mest suggestiva Kent
har gjort. Det är skirt och svart vackert, det är Stockholmspoesi
som ingen har hört den förr….