Redan när jag kommer in i det gigantiska nej fel, jag menar det GIGANTISKA tältet och ser det svarta innertaket ligga sträckt som en överjordisk studsmatta tjugo meter upp i luften känner jag en bubblande förväntan av det sällsynta slaget. De oändligt långa och smäckra stålstolparna som bär upp tältet (eller är det templet?) är klädda i papp och tyg dekorerade i temat från senaste skivan. Det är mycket blått och svart, spökskog och ett och annat kranium. Längst upp skiftar väldiga spotlights färger. Två stora klockor med röda siffror räknar ner (så grymt suggestivt!) till öppningsnumret och publikens ögon tindrar ikapp med ugglors hoande. Det ligger en varm vänlighet i luften, en slags gemensam nyfikenhet och en kollektiv vällust pirrar skönt inombords.

Människor delar med sig till dem som står strax intill. Ung eller gammal, kort eller lång spelar ingen roll. Det pratas och några skriker ut sin spänning. Det är smått magiskt att se all denna förväntan i alla öppna ansikten på en och samma gång och alla delar vi den märkliga stunden. När de röda siffrorna visar 7:47 bryter ett mindre jubel ut. En tjej kastar upp två händer med konfetti i hopp om att få höra just den ikväll. Hon blir inte besviken.

Att stå nära scenen är ett måste, inte så nära så man kläms eller trycks ihop och blir rädd men tillräckligt nära för att vara en naturlig del i klappande-händer-havet, gungande-armar-havet, hoppande-ben-havet och sånghavet. Står man längre bak känner man inte pulsen slå, inte havsvågornas tryck, inte värmen från andra kroppar, ljudet förvrängs och kastas åt fel håll, musiken når inte hjärtats inre, huden knottras inte och marken gungar inte under våra hopp till det tunga baskompet. Det här är självklara och nödvändiga attribut på en lyckad rockkonsert som det är dumt och orutinerat att gå miste om. Gör inte det. Ta några orädda steg fram istället och multiplicera din hänförelse.

När de röda siffrorna kom till sista minuten och blev allt större rullar några välbekanta toner tyst igång bakom det draperi som fortfarande är fördraget och stilla. Publikhavet vibrerar av längtan. Vi kan som vår Kent känner igen titelspåret från Du & jag döden; 400 slag. Tonerna accelererar, draperiet dras undan och blir i det dova scenljuset till en perfekt öppningslåt som följs av: Du är ånga, Kevlarsjäl och VinterNoll2. Så blytungt, så ruggigt rätt och tätt så extasen kryper runt i mitt blod. Och redan från början når Kent ett crescendo som bandet sedan tillåter att tona ner lite. Men det ligger ändå och pyr under ytan och flammar ibland upp i höga spetsiga lågor på några av de sjutton låtar som bildar det varierade och starka mellanspelet innan avslutningslåten ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” drar igång. Jocke Berg hetsar oss från scenkanten och vi kapitulerar. Inte liggandes orörliga på marken utan vilt hoppande, klappande och allsångssjungande:

”Den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte
under ett tunt och flygigt hår
och alla känslor slog och sprängde
hela vardagen full med hål
i en tid då inget hände
i en stad som alltid sov."

och så på slutet….

"Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö”.

Etthundrafem minuter efter de första 400 slagen vandrar vi ut ur tältet. Ut i den råkalla majnatten och njuter av svalkan. Våra sinnen över måttan berörda, vi är knockade, vi är överkörda, vi är frälsta! En ung man säger till en ung kvinna som han har stått strax intill hela konserten: ”Vi ses här imorgon igen, samma plats, samma tid?” Han får en nick till svar och hennes ögon tindrar inte längre, de gnistrar precis som hela hon och man kan nästan se hennes hjärta bulta under den turkosfärgade toppen.

För det här är den typiska känslan efter en magisk konsert med ett band som är villiga att ge allt till en publik som älskar dem. Man vill höra det igen och igen och igen och igen…

…och kärleken väntar.

Peter Behrman