Lokalen är enkel och scenografin måttfull. De sex musikerna ser avslappnat anspråkslösa ut när de intar scenen strax efter tio. Amadou och Mariam kommer sist, en och en, någon minut efter de andra. De bär vackra afrikanska dräkter i rött och dyrsnygga mörka glasögon. De har sakta ledsagats nerför den smala spiraltrappan till tunna rytmer från slagverkaren (vilka händer, vilken virtuos!), mjuka ansatser från trummisen och klaviaturkillen samt så inledningslåtens ryggrad, en bestämd och ivrig akustisk gitarr på bandets månggitarrist. Amadou får hjälp med att komma i sin röda elgitarr och Mariam får sin mikrofon stoppad i handen, båda ler varmt mot oss därute i mörkret och så börjar allt sakta vibrera….

Den första låten känner sig fram och publiken är lätt avvaktande om än full av tillförsikt. Några är redan rusiga, de har fått hjälp av ställets barer. Men det här är en kväll som inte ska grumlas av droger. En färgad kvinna som bara når till midjan på mig har kommit över en biljett i absolut sista stund har tagit plats nästan längst fram och hon blir den första att förstå vad som händer. Hennes ögon och smala ansikte lyser från den allra första tonen. Hon ropar med späd, lite vass röst uppmuntrande ord på franska till Mariam som hör henne och ler. En gång ser jag henne vinka vagt i hennes riktning.

De ser lyckliga ut däruppe på scenen. Mariam smeker då och då Amadous hjässa med den lediga handen. De är så vackra tillsammans och det de kommer att ge oss ikväll är märkvärdigt och unikt. Lite sorgset är det att de blinda huvudpersonerna inte kan se det förtrollade publikhav jag ser när jag vänder mig om från min position närmast scenkanten.

Det dröjer bara ett par tre låtar innan de suggestiva rytmerna försatt snart alla jag ser i en trolsk trance. Men några tar längre tid på sig, de är till en början förvånansvärt oberörda, så kallt svenska i all sin uttryckslösa tafatthet men jag kan se att de är på väg att ge sig hän. De kan inte annat för rytmerna sveper obönhörligt iväg oss, från ett novembergrått Göteborg till det hett passionerade och hjärtbultande Mali. Svisch, svisch, svisch…….en efter en hamnar vi där.

Jag har den senaste skivan. Den är snygg, välproducerad, tillrättalagd och bra men………. det vi får uppleva här är något helt annat. Det är djuriskt tunga, djungelheta, regnskogsvåta tigrerade vilda rytmer som skakar om vårt innersta. Mitt i allt detta klingar Amadous gitarr sprött, vackert och melodiskt i sällskap av lite fränare synttoner som omsluter den förföriska bas- och slagverksmattan. Mariams röst fyller ut och väver ihop de lösa fransarna. Det är vansinnigt tätt och rätt och jag kommer på mig själv med att dansa på stället. Jag önskar att jag hade lite mer plats för då skulle verkligen hela jag dansa och ge mig hän. För det här är en kväll som förlänger livet på dem som vill och vågar blotta sina känslor. I den stunden önskar jag att Amadou & Mariams världsmusik når ut till alla, långt bortom konsertlokalen.

Jag vill fånga musiken som den låter och förvandla den till ett serum som sedan injiceras rakt in i hjärnan på dem som bär på ondskefullhet, satanism och djävulskap. Då skulle verkligen världen bli en bättre plats att leva på – för alla, överallt. Så Amadou & Mariam, fortsätt ert korståg i kärlek. Världen och människorna behöver er, väntar på er. De som inte fattar att de väntat kommer att bli varse det den dagen ni står på scenen igen. Snälla! Låt det ske snart.

Peter Behrman