Vem får pippi i vår?

Sverige har den här vintern snöat in på fåglar och den influensa vissa av flygfäna bär på. Det har skrivits mycket och än är det inte över för nu är våren i antågande och snart är horder av flyttfåglar över oss. En och annan återvändare har med sig en ovälkommen present som kallas H5N1 icke att förväxla med HV71, GG36 och E6/E20 som är helt andra företeelser. Jag undrar, hur gränskontrollerar man och märker flyttfåglar? Med hjälp av virusradar kompletterad med långdistanspaintballkanon?

Det är bara en fråga om dagar innan fågelinfluensan når Norsesund. Då gäller det att ha örnkoll. Jag undrar vad som händer den dagen när det ligger ett kraschlandat och dött fågelskrälle, smittat eller osmittat, mitt i dagisets sandlåda. Iklär sig någon modig förälder eller anställd skyddsdräkt modell atomkraftverkskostym och tjocka handskar och greppar pippin? Tja, kanske det och så långt är ju allt gott och väl men nu tornar det verkliga problemet upp sig.

Vart lägger man pippin? Soptunnan duger inte, då får Renhållningsverket och sopgubbarna spader. Komposten är inte heller den något alternativ, då får man Kretsloppsnämnden på sig. Gräva ner den kan vi glömma, det är nära en meter tjäle i trakten. Elda upp den likt kusinen Fenix kan duga men här är det risk att Miljö och Hälsa har invändningar och har inte de det så har kanske Smittskyddsinstitutet det. Så frågan kvarstår: Hur slutförvarar man egentligen bäst en död pandemipippi? På samma ställe som kärnavfallet? Eller kan kanske Infanteriets skyddsskvadron stoppa ner i fåglarna i eldröret på en Carl Gustaf modell M3 och skjuta upp dem till sjunde himlen eller ska vi kanske begrava dem i den djupaste av havsgravar? Säg mig den som vet.

Snart sparkar tranorna igång sin dans vid Hornborgasjön. Jag undrar vad vi får se. Vilka premiärdansar och vilka finaldansar? Det blir ett drama i Hollywoodklass men kanske utan lyckligt slut. Bäst att se upp! När tranorna kommer inflygande på låg höjd kanske en och annan i just den stunden drar sin sista smittsamma suck och faller död ner i huvudet på den inte fullt så uppmärksamme. Sånt kan göra ont för frusna tranor är hårda och människor mjuka.

Men låt oss inte bli hysteriska eller gå i taket….…..ännu. Har någon en kråka i näsan behöver det inte vara fågelinfluensa. Jag hörde en kille på jobbat säga att han har en granne som är immun, han har varit gift med en skata i tjugofem år. Jaja, galghumorn flödar men skrattet fastnar väl som ett kycklingben i halsen den dagen vi åker dit för några kommer att göra det. Men du och jag får trösta oss med att de flesta överlever de världsomspännande pandemier som hemsöker oss regelbundet. Risken att bli smittad är inte så stor. Antagligen krävs det att man utför mun-mot-mun-metoden på den livlösa pippin och så galen är väl inte ens grannens vårpilska tupp.

Fåglar avnjuts precis som vulkanutbrott numera bäst på behörigt avstånd och nästa gång jag ser en skock yra höns ska jag tänka mig för. De kanske inte bara är tuppglada utan också virusbärare. Ingen går säker längre, varken hemma eller på ICA. Miljön i all ära men vem vågar köpa falk- eller svanmärkta produkter i dessa dagar?

Peter Behrman

Mars 2006