Var fin när du går bort
 
Jag har åkt ambulans en gång, jag var en tio elva år sisådär och det var spännande värre. 
Jag var inte på något sätt svårt skadad eller illa åtgången. Mitt ena ögonbryn hade sprungit 
läck mot ett sängben och det såg värre ut än vad det var men ambulans blev det. 
Jag blev sydd med några stygn och kom hem lika fort som jag kommit dit, 
det senare gäller inte för alla. Den där ambulansresan kan nämligen bli den 
sista som man gör.
 
När jag var yngre sa alltid mamma att man skulle vara hel och ren (särskilt under) 
utifall man skulle hamna på sjukhus. Det låter som en självklarhet än idag. 
Men hur är det med svettig? Är det okej så länge det inte stinker? 
En och annan motionär hamnar på akuten. Inte springandes utan liggandes 
på en bår med ett värmechockat hjärta som presterat max på någon av 
Skatås kuperade slingor. Jag tillhör själv riskgruppen och om nu olyckan 
skulle vara framme, är det något särskilt jag ska tänka på så att jag gör 
ett gott intryck på operationsavdelningen? Det kan ju vara det allra sista 
och det är ju minst lika viktigt som det första. För båda gäller att man 
bara får en enda chans. Det gäller särskilt mycket det sista.
 
Damgolfarna ligger steget före löparna. Här är det viktigare att vara snygg än att 
spela bra. Åtminstone gäller det flera av hemmaklubbens damer modell 45-55. 
De blir aldrig några låghandicapare men de doftar som en välsorterad parfymbutik, 
de är välmanikyrerade, håret är perfekt och de är mer festklädda än golfdito. 
Kanske är det herrgolfarna damerna vill göra intryck på men det är dödsdömt. 
En man på en golfrunda har endast ögon för sina egna framgångar och bakslag 
kryddat med ett litet men rågat mått skadeglädje när spelkompisen slår till skogs. 
 
Säg att du är en av de där kvinnorna. Bollen är uppeggad och redo för ännu 
ett magert utslag. Exakt då kommer den felriktade projektilen från hål 13, 
en vit knottrig TopFlite 4. Den träffar dig med full kraft mitt i tinningen 
likt en driver svingad av liemannen själv och du rasar omkull till synes livlös. 
Ambulansen kommer kvickt och kör i ilfart till sjukhuset. 
Ambulansmännen njuter av väldoften som bara efter någon minut etsat sig fast 
i bilen för all framtid. Väl framme på sjukhuset rullas du snabbt in på operation. 
Där står personalen uppradad med allvarliga ögon, gröna kläder och transparanta 
handskar. Men det är försent och mindre än en timma från ditt utslag på 14:e hålet, 
325 meter långt, svagt dogleg höger, lämnar du jordelivet men du gör det snyggare 
än de flesta. Operationssköterskorna tittar avundsjukt (okej, några skadeglatt) 
på din stass och dina accessoarer, den manliga delen av operationslaget njuter av 
väldoften och det är ett vackert ögonblick mitt i all tragik. 
Inga skrik, inget blod, ingen smuts och ingen svett. Allt har skett med stil och elegans. 
 
En kort stund senare är du uppe hos Sankte Per där du hänvisas till den upplysta VIP-ingången. 
Till höger om denna väller andra nydöda in huller om buller genom en stor svart port. 
Blodiga, skrikande, skitna med trasiga kläder och Gud vet vad. De får ta en kölapp 
och sitta ner och vänta i det kaos som råder. Men i VIP-loungen är ni bara några få, 
lika välklädda som välsedda. Man spelar upplyftande alster som: ”Dead girls don’t cry”, 
”Dead can dance” och ”Better off dead” samtidigt som du förstrött bläddrar i en Amelia 
och ”Allt för nydöda”. Du slussas sedan utan någon större väntan ut i paradiset. 
För det är som i himmelen som det är på jorden. Man skiljer agnarna från vetet 
och gör skillnad på skit och pannkaka. En uppiffad kvinna lämnar inget åt slumpen.
 
Peter Behrman
Juli 2006