Tuppmordet

Grannen har en tupp, en högst levande sådan. Snart är den död.

Vår glasade sovrumsdörr har stått på glänt om natten de senaste veckorna.
Det brukar bli så om våren. Man söker svalka och vill ta del av allt ljuvligt
som försiggår på utsidan, fågelkvittret inräknat. Men granntuppens galna
galande hade jag gärna varit utan. Runt klockan fyra var morgon sätter
han igång. Inatt räknade jag hur ofta och kom fram till att han – med
vissa oregelbundna men ack så befriande uppehåll – gal tre till fyra gånger
i minuten under ett par timmars tid. Det några hundra ystra galanden per
morgon, på en månad blir det en hisnande siffra.

I folktron menas det att tuppens vana att gala i gryningen ger den makt över
mörkrets makter och ett skydd mot onda väsen. Det förklarar kyrktuppen.
Och i stora delar av Europa ror man ut med en tupp i båten när en drunknad
ska hittas. När båten befinner sig över den döda kroppen ska tuppen börja gala.
Det där är bara myter som ger tuppen en oförtjänt hög status och det ger absolut
honom ingen hejdlös rätt att förvandla vanligen fridsamma grannar och psykiskt
stabila män till psykopatmönstrade nervvrak med mord i sinnet.

Hur tar man livet av en tupp utan att hela nejden vaknar? Det är ju sannolikt
att den kommer att föra ett herrans oväsen när den förstår att dess liv snart är till
ända och med stridstuppsliknande toner sätta fart på hela hönsgården. Alltså, jag
vill ju inte att en halvnaken granne ska storma ut med hagelbössan i tron att
det är en svulten räv som är ute efter en stadig frukost när det bara är jag som
söker frid på min och andra grannars vägnar. Kanske ska jag smyga mig på
tuppen redan nån timma efter midnatt i en from förhoppning om att han då
är i långt ner i djupsömnen. Eller ska jag ta honom på dagen när grannen är
utflugen? När sover tuppfan?

Tid är en sak, tillvägagångssätt en annan. Jag har funderat på flera. Vrida nacken
av honom, sticka en morakniv i honom, strypa honom, drämma till honom hårt med
ett trubbigt föremål med mera. Jag tror nog mest på att dränka honom. Det verkar
skonsammast för alla parter. Helt enkelt överrumpla honom med en jutesäck
med sten i botten och sedan kasta honom i dammen strax intill. Den ligger
synnerligen lägligt till.

Om min plan lyckas och jag förblir osedd under min mördarmission kan jag sedan
lugnt återvända till mitt revir och med stadig röst – utan minsta tupp i halsen –
förneka all kännedom om den ”tragiska” händelsen. Jag tror jag skulle bli trodd.
Som informatör är man duktig på att dölja och förklä sanningar.

Om sedan grannen skulle envisas med att skaffa ännu en tupp så har jag en
beredskap även för det. En mördare återvänder nämligen alltid till brottsplatsen,
i mitt fall än kyligare och än mer förslagen. Jag är beredd på allt. Det står mellan
mig och tuppen och det är en seger som måste vinnas hur många tuppliv som
än måste skördas.

Peter Behrman

Maj 2007