Sexuellt värre

När jag var ung på 50-talet fanns det bara sexuella. Några mindre (oftast äldre), några mer som till exempel upp till blossande öron testosteronfyllda tonårsgrabbar vars kåthet var monumental och kunde konkurrera med världens underverk i fråga om prakt och storslagenhet. Flickorna låg alltid lite efter med sina östrogenhalter eller också var de av naturen bara mer balanserade och tur var väl det.

Med tiden och stigande ålder har sexualbegreppet utökats väsentligt och nu finns det en rik flora att förundras och kanske rentav glädjas över. Bisexuell, asexuell, transsexuell, homosexuell, heterosexuell, metrosexuell kommer jag på utan tänka särskilt mycket. Ut ur garderoberna träder den ena efter den andra fram och deklarerar oblygt och frankt sin för många okända läggning. De heterosexuellas revir minskar och är i gungning. Men det kan bli än värre. Tro mig. Ja, till och med mycket värre för snart träder än fler fram. De flexisexuella – där lusten kommer och går. De lightsexuella – att hångla är nog. De triosexuella – är bara med på trekanter. De semestersexuella – blir bara pilska under het sol och i korallgröna hav. De blandsexuella – som kan älska med vem och vad som helst (Huvva!). Bara Gud vet vilka fler grupperingar han skapat i största lönndom.

Det kommer att bli välbehövligt tomt i garderoberna framöver när alla trätt fram. Visste du att tre till fem procent av svenska män och två till tre procent av svenska kvinnor (varför är de färre?) definierar sig själva som exklusivt homosexuella. Det räcker att titta sig om på kontoret för att inse att ett par av mina arbetskamrater nog inte är som jag, ännu så länge exklusivt heterosexuell, utan istället bär på en annan läggning. Och hur många procent är inte bisexuella, asexuella, transsexuella, metrosexuella eller kanske flexisexuella, lightsexuella, triosexuella, semestersexuella, blandsexuella? Sammantaget blir det nog rätt många procent och en enastående mångfald, även utanför kontoret.

Många svenskar lever singelliv och nativiteten är låg. Det är inte alls märkligt. I dessa tidevarv måste det vara snudd på omöjligt att synka sig själv och sina såväl upptäckta som oupptäckta lustar med någon annan. Chansen att matcha en annan individ är ju närapå obefintlig. Vad kommer att hända med parrelationen? Är den dömd att förtvina och dö? Eller ryms den under alla nya begrepp? Inte vet jag och nog ingen annan heller. Det enda som är säkert är att livet är under ständig förändring tills det plötsligt en dag är slut och man hamnar i graven. Då äntligen blir vi alla lika........osexuella.

Januari 2006
Peter Behrman