Övermänniskor
 
Vad är det för skillnad på att leva och att överleva? Jag menar egentligen. 
Visst känns det som det senare har ett avsevärt högre värde? De flesta 
går omkring och lever så där rakt upp och ner och så plötsligt händer det 
något och de förvandlas, från levande till överlevande. De senare sätter 
värde på minsta lilla glädjeämne i livet och kan till brädden fyllas av en 
ofantlig lycka över småsaker som en levande människa inte bryr sig ett 
dyft om. Det ligger ett vackert skimmer över fenomenet. Ett skimmer 
som gärna också får omgärda min livsvandring.  
 
Men hur kommer man dit? När och hur blir man överlevare? Är det först 
när man skådat döden i vitögat och skjutits in den allra sista tunneln. 
Den som leder ut till bryggan där liemannen möter upp. Du skakar hans 
iskalla hand och han tecknar åt dig att sätta dig tillrätta i båten för att 
påbörja den stillsamma rodden och färden till dödsriket. Men…….just i det 
ögonblicket du ska äntra båten händer något och som en projektil far du 
baklänges i ljusets hastighet, tillbaka till det liv du nyss gett upp. Återkallad, 
räddad och transformerad. Det är nog då man blir en överlevare, ett tillstånd 
som varar extralivet ut. 
 
Kanske hjälper det att våga mer, känna var gränserna går och tänja på 
förmågorna. Men det är som en vän en gång sa till mig när vi dryftade 
mod: ”Bättre en levande fegis än en död hjälte” och det ligger ju något 
i det. Hjältarna överlever tyvärr alltför sällan och just den detaljen 
avskräcker mer än lockar, van vid livets fegsida som man är.
 
Men om jag nu ändå skulle ta ett steg i rätt riktning är det dags att ta till 
några nya grepp, eller ska vi säga övergrepp? I min strävan att bli en 
överlevande måste jag nog leva över lite närsom och gärna göra det 
i vardagen. Dags att krydda livet med överraskningar! Dags att 
övertrassera bankkontot, göra sig överflödig på arbetet. Överträffa 
egna förväntningar och bli överstimulerad. Det som talar för mig 
är att jag redan är familjens överhuvud, jag är i övergångsåldern, 
går gärna på övergångsställen, blir till och från överförtjust och tar 
då gärna till överord. Låter lovande eller hur? 
 
Livet rullar på och det är snart dags att bli överens med den högre makt 
som sköter uppdelningen. Men det gör inget om det dröjer innan jag utses. 
I just det här fallet har jag faktiskt inget emot att bli över, bara det blir av.
 
 
Peter Behrman
14 oktober 2007