Grattis Peter!! Sa jag till mig själv när jag jubilerade häromdagen och passerade en
milstolpe i livet som alltfler män får chansen att passera. Så vad hände då? Jo, vågen
visade mig ett tresiffrigt tal och det kändes märkligt. Det var första gången och jag
var såklart ovan vid känslan och anblicken för fram till den här dagen hade jag ju varit
en tresiffrig oskuld.

Hur skulle jag förhålla mig till detta? Kanske borde jag känna stolthet och glädje istället
för skam och förtvivlan. På sätt och vis är jag ju i mitt livs form. Kanske är det här mitt
fysiska all-time-high. Jag är femtisex och har knappt en rynka på kroppen. Skinnet är väl
spänt över varenda kroppsdel. Tack och lov är jag en och åttitåtta lång. Det betyder att
jag har rätt många centimeter att sprida ut kilona på. Det är absolut en tröst. Tänk om
jag varit tre decimeter kortare; då hade jag varit en attraktion på Kiviks marknad.

Jag funderade ett tag på om jag skulle rusa åstad och panikköpa någon GI-metod men
jag tror inte på sånt. Det går över, min kropp är listig nog att vänja och värja sig. Det
är som med allt annat nytt. Man är euforisk i början och allt i livet känns fjäderlätt men
så en dag går det plötsligt över fortare än kvickt och då är man tillbaka på ruta ett eller
i mitt fall hundra.

Men än når hustrun runt mig, om än med visst besvär, och jag kan knyta skorna utan att nå
maxpuls. Jag behöver inte två flygstolar när jag är ute och reser och jag kan göra armhävningar
utan att magen nuddar golvet redan från början så vad är det att bekymra sig över? Tjocka
män kan också ha kul. Kanske är det så att livet börjar vid hundra, ett helt annat liv. Ett liv
där det är slut på den anonyma och anorektiska tillvaron. Ett liv där mannen kan bejaka sina
lustar och uppfylla nya drömmar tillsammans med likasinnade.

Kanske finns det en klubb för +100-folket. Där ska jag gå med och där ägnar vi oss åt aktiviteter
som spinkisarna aldrig någonsin kommer i närheten av. Vi ger samhället tyngd och säkerhet. Vi
provbelastar nybyggda läktare, verandor och tak, kollar om hissen orkar ända upp, tar reda på om
båtar verkligen är osänkbara, om nya flygplan har den rätta lyftkraften, om bilens alla krockkuddar
har rätt storlek osv. När vi har årsmöte och många av oss är samlade kan vi som en bonusaktivitet
belasta nybyggda broar i trakten.

Vi blir de förvuxna försökskaninerna som med pondus säkrar vardagen för alla andra. De saker vi
testar blir komplett säkra för vilken annan människa som helst. Berömvärt eller hur? Vi blir de
hyllade hjältarna som får möta småfolkets jubel. Däremellan smörjer vi kråset för att kunna hålla
och bättra på matchvikten, ty för oss är den mätta dagen alltid störst.

Peter Behrman

21 december 2008