Näsvist

Jag vet att det kommer en dag och jag undrar:
Vid vilken ålder börjar man lukta illa? Det dök upp en man på jobbet för ett tag sedan.
Han var 70-årsåldern och han luktade inte gott. Det var värre än så,
han luktade rent ut sagt illa. För visst finns det en skarp gräns mellan
att inte lukta gott och att lukta illa? Han hade tveklöst passerat denna
och jag undrade vad eller vem som baxat över honom på den stinkande sidan.

När i livet finner man ett nöje i att sluta tvätta sig och byta kläder?
Kanske är det den dagen ingen livskamrat längre håller ordning på en.
Eller beror det på att man förlorar sina sinnen sakta men säkert ett åt gången.
Sinnesslöheten tilltar ju med åren och alla börjar vi förr eller senare se lite
suddigare, höra sämre, bli mindre känsliga och förlora den mer eller mindre
goda smak vi en gång hade. Så är det bara och det kan ju bitvis ha sin tjusning
men att lukta illa är värre. Det blir så påtagligt och definitivt på något sätt.

Vem vill leva med någon som luktar illa? Inte många anar jag. Om man råkat
hamna i skiten gäller det att nosa upp någon som är lika sinnesslö och i denne
kanske finna ny lycka om än en avtrubbad sådan. Hittar man ingen tvåbent
varelse kan en vovve duga. Man fattar varför. Deras luktsinne utsätts för mycket
otäckt genom hundåren, det vet alla som har öppnat en burk Vov eller sett hundar
nyfiket och inte sällan övermåttan förtjust nosa i sig andra hundars kiss och bajs
kring stadens lyktstolpar.

Kanske luktar vissa pensionärer illa för att de äter djurmat? Fytt i rackan!
Man vill inte ens snudda vid tanken men nu är det gjort. Jag hoppas innerligt
att jag kommer att föredra köttbullar framför Sheba eller Vov ända till min allra
sista förbrukningsdag. Sen kvittar det.

Det är en paradox för det är lukten (läs doften) som i ungdomen för man och kvinna
samman. Det har inte ett dugg att göra med hur snygg, solbränd och charmig man är
eller för all del rik och välklädd. Kvinnorna väljer sin man på doften och precisionen
är i regel osviklig. De går på den man som för dom har den mest kompatibla
uppsättningen gener. Allt för att avkommorna ska bli så fulländade som möjligt.
Det lyckas för det mesta men ibland blir det galet och vips blir det värstingar
av ätteläggarna istället för A-barn.

Naturen är fiffig. I takt med att männens reproduktionsförmåga avtar och
bäst-före-dagen passeras så tilltar stanken för att ingen kvinna ska gå i fällan.
Yngre kvinnor som ändå gör det får skylla sig själva. De låter inte doften avgöra
utan förförs av status, makt, rikedom och Hugo Boss Baldessarini och då går såklart
två förblindade näsborrar vilse.

I bästa fall har jag väl cirkus femton lukta-gott-år kvar av mitt liv.
Jag och andra gör nog bäst i att njuta av varenda ett för sen är det slut
på fröjderna och de som hälsar på mig då kommer nog att undra om det
är jag eller soporna som ska bäras ut. Strunt samma, den allra sista resan
samåker vi ut ur huset för att senare förenas i en kompost nära dig.

Peter Behrman

September 2006