Jakten på den åtråvärda skatten

Det finns människor som aldrig skådar turen. De kommer aldrig i fas, får aldrig till det, gissar alltid galet, satsar på fel häst och finner bara nitlotter. De är födda i oturens tecken och så finns min svägerska. Hon tillhör den andra sorten. Du vet de som lyckas med allt när väl flytet en gång uppstått. De har hittat rätt frekvens, rätt våg och sedan lyckats hålla sig uppe på den.

Min svägerska föddes inte precis med någon silversked i munnen och hade det tungt i tonåren men sedan ljusnade det allteftersom. En billig bostadsrätt i förorten ersattes av en fyrarummare på Prippska tomten. Det hände sig på den tiden då efterfrågan på bostadsrätter och lägenheter var lägre än låg. Det kan låta obegripligt idag men var då en hårdför verklighet för HSB, Riksbyggen med flera. Men åren rann undan och så gick det som det gick; priserna rakade i höjden och lägenheten såldes med god vinst ett antal år senare. En del av vinsten investerades i rätt aktier och fonder just när börsen kopplade på expressloket.  En och annan lottvinst gjorde henne också sällskap och i förra veckan hände det igen, En stående Kenorad belönades med tjugofemtusen kronor och svägerskan kommenterade det med: ”Ja, mycket ska ha mer” i någon slags ljuv självironi.

Hur sjutton bär hon sig åt? Ur vilken brunn hivar hon upp de magiska vinstnumren och de guldkombinationer som jag ännu inte har funnit. Hon och du ska veta att jag letat, fiskat, gallrat, skrapat, kryssat och gud vet vad men utan att kamma hem annat än retsamma pyttevinster. I ärlighetens namn ska sägas att jag är glad och tacksam även över de vinsterna i hopp om att blidka Fru Fortuna som inte ska få för sig att jag är den otacksamma typen.

Och ja, jag vet att pengar och lycka inte är synonymt. Det är mera känslan jag är ute efter. Vinnarkänslan som alla tävlingsmänniskor bär på. Har jag väl gett mig in på något vill jag vara bäst annars kan det liksom kvitta. Så det är därför jag fortfarande letar lyckosamma siffror och gör det strävsamt trots att jag är mer än rimligt lycklig. Jag har ringt nummerbyrån och frågat men det enda som hänt hittills är att jag blivit av med 11:25 för varje upplysande minut. Jag samlar på svägerskans alla nummer för att hitta vinnarna och den rätta kassavalvskombinationen. Jag vet när hon är född, jag har hennes telefonnummer, jag vet vilken buss hon åker med och vilka siffror hon har på nummerplåten.

Men, jag känner ännu inte till hennes BMI (hon är smal, jag gissar på 21, det är ett klassiskt turnummer), hennes skonummer är mig obekant liksom de fyra sista. Kanske är det där hemligheten döljer sig. Den som ska förvandla mitt liv till behagliga simturer i guld och honung istället för intetsägande gråtonade resor i ekonomiklass i pengavändarnas ingenmansland. Nej, jag vill svänga av Småvinststigen och styra ut på den flerfältiga och mångnolliga vinstvägen. Med gasen i botten drar jag iväg mot solnedgången och kanske Monte Carlo. Jag är ju den nyfikna typen och vill så gärna se hur det ser ut på den andra sidan, den dollargröna sidan som blir synlig först när banken är sprängd.

När jag sedan tagit hem den där megamagiska storvinsten och gjort Alexander Lukas till mitt alter ego ska jag ge bort hälften till Rädda Barnen, Greenpeace och Amnesty. De organisationerna kan också behöva lite tur och jag tänker bli deras oväntade men välsedda välgörare. För att ingen misstro skall uppstå har jag skrivit ett bindande kontrakt med mig själv och sänt en kopia till deras respektive kansli så nu är vi flera som väntar på att Kung Mammon ska vända jetströmmarna till vår fördel. För min svägerska har fått nog och det har jag också. Av det ensidiga vinstregnet.

Peter Behrman

April 2006