Isprinsessa sökes

Jag var och tittade på VM i konståkning i veckan. Jag har aldrig varit i
närheten av ett sånt evenemang live tidigare men jag anade att det
skulle bli stort. Fast inte så stort.

Jag såg Isabelle Delobel och Olivier Schoenfelder vinna guld i isdans
i ett lika fullsatt som jublande Scandinavium och mina tankar gick
till barndomens skridskoäventyr. Om det var någonstans romantiken
flödade varmt och innerligt så var det på den månbelysta kommunalspolade
isen på Åbogårdens grusplaner på Hisingen. När inte månen lyste tillräckligt
starkt fick vi hålla tillgodo med skenet från Essomackens blekt upplysta
utetvättplatser men det räckte för att hålla den glödande passionen vid liv.

Det var alltid klart och kallt och det fanns alltid en Isabelle närvarande.
Hon hade rosiga kinder, en stickad mössa, ursnygg tjocktröja, stretchbyxor
med hake under foten och snövita skridskor och alla grabbar föll pladask
inför hennes uppenbarelse utan att ta ett enda felskär. Det räckte att se
denna gudomliga varelse glida mot oss för någon sekund för att isen
skulle smälta där vi stod. Jag minns att jag ville visa att jag kunde
saxa åt båda hållen och bakåt också och i full fart tvärställa skridskorna
och få stopp i en vit kaskad som skulle gjort vilken fyrverkerimakare
som helst grön av avund.

Jag ville känna mig lika vig, stark och graciös som Olivier och få min
Isabelle att inse att jag var hennes enda partner, här på isen och
resten av livet. Mina virvlande trippel salchow och dubbel toeloop,
ögel, flip, lutz och axel skulle inte lämna någon oberörd och när jag
lägger an himmelspiruetten mot slutet och snurrar tre varv i sekunden
i en halvminut utan att bli minsta yr, ja då skulle ingen längre behöva
känna minsta tvekan. Här fanns verkligen inget i övrigt att önska. Inte
ett öga skulle vara torrt i den fåtaliga men häpna publiken. Ingen skulle
ana hur fötterna värkte i mina bruna sladdriga lite för små skridskor och
ingen skulle veta hur mycket jag kämpat för att bli bäst trots dessa.

Nu nådde jag aldrig dit men jag är helt övertygad om att jag gjort
det om jag bara fått nya skridskor och en hyfsad tränare. Men det
kom alltid något Märklintåg, hockeyspel eller ångmaskin emellan
på julafton. Och fyller man år i slutet av maj är nya skridskor inte
det som står högst upp på önskelistan men jag inser nu att jag
prioriterade fel då.

Det tog arton år för Isabelle och Olivier att bli bäst och jag har inte
gett upp än. Med ett par nya skridskor köpta på vinterrean finns det
fortfarande chans. Kanske inte att bli världsbäst men åtminstone
tillräckligt bra. Kanske finns det en veterantour för konståkare som
blommar sent och kanske finns det en habil tränare att tillgå nu när
konståkningssäsongen går mot sitt slut. Jag tycker inte det är dålig
tajming för jag vet hur viktigt det är att sköta sommarträningen för
att kunna stå säkert på benen när isarna ånyo lägger sig.

Jag tror man kan träna piruetter och hopp från badbryggan. Jag får
försöka hitta en som ligger lite i skymundan. Jag vill ju inte att min
uppladdning ska haussas alltför mycket innan genombrottet är ett
faktum. Återstår att hitta en Isabelle. Gärna någon nätt och lätt som
inte räds min mest avancerade akrobatik. Jag har börjat styrketräna för
att få ordentlig spinn på henne högt uppe i luften till hösten. Hjälm
rekommenderas, gärna över hela kroppen, för det kan bli ett och
annat fall innan vi är fullfjädrade. Men när vi väl är ska vi slå igenom
och jag vill så gärna tro att evig lycka och stor kärlek stavas isdans.

Jag känner mig helt övertygad om att jag och min Isabelle en dag kommer
att hamna i strålkastarljuset. Blir det inte i Madison Square Garden eller
Tokyo Dome så blir det väl i någon operationssal. Det kvittar faktiskt för det
är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig snöra skridskorna.

Peter Behrman