Hovbalett

Jag har en fäbless för travsport och några gånger om året besöker jag
någon bana tillägnad kapplöpningshästar. Min passion för detta hade sin
början i tidigt 70-tal. Då rände jag på Åby snudd på varenda tävlingsdag,
ibland utan spela bort en enda krona. Så hänförd var jag av sporten. Jag
mötte lika många illusioner som desillusioner, lika många stollar som
professorer och lika många galna galoppörer som talangfulla travare
och jag minns särskilt en. Ett ögonkast var nog för att jag skulle ta
honom in i mitt dunkande tonårshjärta.

Harper Arrow hette han och han var det vackraste jag dittills sett.
Till mitt försvar ska sägas att jag i den åldern fortfarande hade en
väldigt grumlig uppfattning om kvinnor och vad man kunde ha för
glädje av dem. Så Harper Arrow, en mörkbrun hingst, övertrumfade
med lätthet de flickor jag så dags i livet kommit nära. Han var en
majestätisk skönhet av sällan skådat slag även när han stod still
och när han travade galopperade mitt hjärta. Det var så vackert att
mina ögon tårades och marken gungade.

Det var som att se Rudolf Nurejev dansa balett på Operan i Paris 1961.
Jublet tar inte slut. Otaliga gånger ropas han in och upp på scenen
kastades hundrafrancsedlar, ett paket ryskt te, påskliljor stulna i Louvrens
trädgårdar, så mycket blommor att scenarbetarna sålde dem till beundrarna
vid sceningången, här flög en minkkappa genom luften och arton trosor
skickades upp. Jag var väl inte direkt beredd att kasta in mina kalsonger
på travovalen men tagen var jag.
 

Vid ett av mina dåtida Åbybesök fick jag komma in på stallbacken, det allra
heligaste på en travbana. På stallbacken föds stalltipsen och bortförklaringarna
och där går de i graven efter ett kort liv. Där blandas plumpheter med insiktsfullhet
och hårdföra tölpar med nykära oskulder. En stallbacke är en avundsvärd etnisk
mångfald man sällan möter. Att få stå där tillsammans med Harper Arrow
var som att ha en dejt med Madonna backstage på en av hennes konserter. 

Min vackra hingst gjorde inte särskilt många starter. Mitt i all perfektion var han
nämligen skör som en Mingvas och ofta skadad men de lopp han gjorde
sitter ännu kvar på näthinnan. Det var magnifika och betagande uppvisningar
varenda en även de få gånger han inte vann. Men så en dag tog allt slut lika
plötsligt som det en gång hade börjat. När jag läste i tidningen att han avlivats
för någon svår skada blev jag ledsen, förkrossad och tillintetgjord. Jag var nära
att förvandla mitt säsongkort till konfetti och gå på begravningen iklädd mockaskor,
läderbyxor, tagelskjorta och halmhatt.

Inget är sig likt sedan dess men var gång jag numera besöker en travbana hoppas
jag få se en ny Harper Arrow. Någon som förför mig och låter mig nudda himlen än
en gång men än har det inte hänt och inte lär det hända heller. Så gott som alla
dagens travare är profillösa söndertränade pengajägare som inte väcker några som
helst passioner. Men när jag står där på travbanan och hör publikens förväntansfulla
sorl, känner fartvinden från upploppsrakan och doften av överstekta korvar händer
det att jag sluter mina ögon. Då återuppstår Harper Arrow i all sin fulländade glans
och jag och alla mina sinnen drar iväg på en underbar nostalgitripp. Den varar i
någon minut tills jag blir väckt av publikens besvikna tjut och osande besvärjelser
som har sin grund i något fyrbent misslyckande.

Då slår jag upp ögonen, drar en djup suck och tänker: Hade ni varit med på Harper
Arrows tid hade inte några förlorade tjugor förmörkat er tillvaro. Då var himmelen
en plats på jorden och allt var så ljust och vackert att den stunden borde finnas på
ett inramat målfoto i varje kärlekslöst hem eller stall.

Peter Behrman

Februari 2007