Från änglar till rikshor

Jag ser mig själv som en van tågresenär, åtminstone inrikes.
Mina tågresor utomlands inskränker sig till några få resta kilometer
i Danmark. Det är inte mycket att stila över när man vet att det finns
folk som tågluffat världen runt till de mest obegripliga platser. Men i
fredags fick jag en förnimmelse av hur en sån där exotisk tågresa kan
arta sig. Jag reste med Öresundspendeln från Ängelholm till Göteborg.

Jag bokade biljetter sent och fick därför bara tag i andraklassbiljett till
hemresan. Steg på vagn 14 och en kakafoni av röster och dofter slog
emot mig, människor och bagage högt och lågt. Instängt och syrefattigt.
Jag kryssade mig fram till plats 228 bara för att finna den upptagen av en
indier(?). Jag behövde bara visa min biljett så reste han sig lika snabbt som
förläget och tog sitt pick och pack till en annan plats som inte heller fanns.

Satte mig på den varma stolen (avskyr verkligen just det!) och började granska
mina medresenärer. Här fanns en sällan skådad mänsklig mångfald, en värld i
miniatyr. Språk och gester studsade runt. Två danska damer, lindrigt nyktra,
med väskor större än de själva bredde ut sig. En ung kvinna med italienskt
utseende plågades av deras närhet och gjorde sig liten. En ung japan vädrade
gomseglet till synes helt utslagen. Mittemot honom satt ett färgat par så helt
uttråkade av varandra och allt runt omkring. De såg ut att ha rest långt och länge,
både från där de kom och från varandra. Konduktören var en bastant kvinna på
hundrafemtio kilo. Iklädd ett outtröttligt leende vrickade hon vant fram sin
väldiga kropp bland allt och alla gång efter annan.

Mitt i denna märkliga oas av stor exotism var allt skandinaviskt välordnat.
Den moderna vagnens display meddelade ungefärliga ankomsttider till kommande
stationer, Tåget svischade sig elegant och opåverkat av kaoset inombords genom
ett underljuvt vackert landskap sprängfyllt av vårens skira grönska med miljoner
musöronsbjörkar, vitsippehav, blommande forsythior på bara grenar, sommarhus
som vinterbleka gestalter fejade på under en sol som var på väg ner i Kattegatts
blånande iskalla vatten som vårrusiga barn redan badade i. 

Jag med min begränsade tågreseerfarenhet tänkte att bortsett från utsidan är det
nog svårt att komma närmare en indisk tågresa, iallafall i Sverige. Men insåg genast
att jag glömt en rad saker: Att risken för att köra på ett knippe vilda elefanter
knappast existerar på Västkustbanan, att man att man oftast slipper hänga
halvvägs ut genom en öppen dörr i en lika öppen vagn, att resan går betydligt
fortare än femtio kilometer i timmen, att det inte finns nio klasser att välja mellan
där även den dyraste är genant billig, att man på långresor inte kan få både
hemlagad frukost, lunch och middag serverad vid sin plats utan istället möter en
torftig serveringsvagn, att man bokstavligen slipper ha folk i knät i tredje klass,
att man inte kan välja på en västerländsk och en asiatisk toalett på tågen där den
asiatiska oftast är den rena.

Att resa ger perspektiv och ju mer man rest desto mindre gnäller man. För den
bereste vet att det alltid kan vara värre. Och ju värre det är desto större och mer
varaktig upplevelse blir det. Och det är upplevelserna man söker.

Så indier, gör er beredda! Snart är jag en av tio miljoner passagerare på ett av
era elvatusen tåg som stannar på sju tusen stationer runt om i landet varje dag.

Ur askan i elden. Från potatis och kummin till ris och curry. Vande mataram!

Peter Behrman

April 2007