Ett hemligt rum
 
När jag passerade en låst toalett på jobbet hörde jag plötsligt någon 
prata med sig själv på andra sidan dörren. Rimligt väluppfostrad som 
jag är övervann jag den lockande frestelsen att stanna och lyssna. 
Istället passerade jag förbi bärandes på en ny insikt: Toaletten är 
vår tids biktrum.
 
Jag har själv märkt det. När jag står där omfamnad av allt det vita 
är det som några inre, annars dolda, ljus går upp för mig och jag 
börjar reflektera och fundera, men jag gör det tyst. På framgångar 
och tillkortakommanden, på avsigkomna drömmar och spruckna 
illusioner, på löften och besvärjelser, på mer eller mindre briljanta 
idéer, på saker jag sagt och på saker jag inte borde ha sagt, på 
saker jag glömt att jag komihåg och annat märkligt. Någon dag 
kan jag känna mig gladare än andra och då nynna en stump och 
ge tankarna noter. Den speciella stämning man försätts i den 
sterila atmosfären bryts någon gång av ett kryptiskt meddelande 
nedklottrat på väggen. Mer än en gång har jag försökt läsa mellan 
raderna och funderat på vad avsändaren velat säga. Det kan ju vara 
något viktigt för mången klokhet har skrivits på toaväggar och visdom 
ska aldrig underskattas. Jag minns särskilt ett klotter. Jag undrar om 
det kom från någon som kände sig smått skamsen eller bara var lite 
stolt över sin erövring:
 
”En kyss är ingen fara. 
En kyss är inget brott
Två läppar möts ju bara
och byter lite spott”
 
På jobbet är jag en toalettminimalist, snabbt och effektivt ska det vara. 
Jag tillåter mig aldrig att göra mer än det lilla på jobbtoan, det stora 
får anstå tills jag kommer hem och än har inte nöden fällt mig. Andra 
gör annorlunda och förlägger mer tid där, bor in sig liksom. Kanske blir 
då tankarna djupare och insikterna större än vad mina vanligen är. 
Större blir också doftspåret man lämnar efter sig. Det är skamset 
och mer än en gång har jag vänt i dörren när jag känt stanken, 
det blir bara för privat. Så mycket vill jag faktiskt inte veta om 
mina arbetskamrater. 
 
Det har hänt att jag gått in men då har jag varit vettskrämd för att 
doften skulle sätta sig i kläderna. Och än värre …. tänk om någon på 
väg in när jag är på väg ut tror att JAG, jag menar JAG av alla, skulle 
vara den som lagt en stinkbomb när det var någon annan vars odör 
är åtta resor värre än min. Jag ryser vid blotta tanken.  
 
Men kanske är det här inlägget en skitsak, en piss i Mississippi eller 
en fis i rymden. Att bajsa är lika naturligt som att äta, likt utgifter 
till följd av inkomster. Det är väl jag som är onaturlig men det tänker 
jag fortsätta unna mig att vara. För mig är det helt naturligt.
 
 
Peter Behrman
17 november 2007