En titt på hemmet

Svärfar har flyttat till hemmet. Det skedde nyligen och det låter

rarare än vad det är. Hemmet är ett dödens väntrum fullt av
dementa människor. Är man inte dement när man kommer dit

så blir man. Långvård hette det förut, geriatrik heter det numera.
Man undrar varför. Kanske var det någon politiker som kom på det.

Som hade lovat sin kära mor att hon aldrig skulle hamna på långvården.

På hemmet är det tyst. Väldigt tyst. Unkna lukter av urin, lök och gammelfolk.

Sporadiskt gnäll och kvävda rop hörs från rummen då och då men sånt kan

knappast kategoriseras som liv i luckan. Dit är det alltför långt. Lång är också

dagen där. Tiden släpar sig fram obegripligt långsamt som om den drog ett

stort stenblock efter sig. Ett stilla och kvävt tickande hörs från den medhavda

väggpendylen, även den tycks ha tappat sugen.

På hemmet sitter de som slutat konsumera. Här finns ingen köplust. Behov som

inte finns behöver inga pengar. I pensionärernas plånböcker och portmonnäer

ligger några vilsna hundralappar men de ser aldrig dagens ljus. De behöver inte

oroa sig för hur det går på Nasdaq- eller Tokyobörsen och gör det inte heller.

Det är kört för dem ändå. De bara väntar och väntar. Ligger på rygg i sängen

och stirrar i taket. Tak som många gånger är det sista de ser.

Nej hemmet behöver hottas upp tills jag checkar in. Ut med surmjölken ur kylskåpet,

låt det bli en fräck minibar istället fylld med uppåttjack. Medicinskåpet kan bli en safety

box där man förvarar sin Ipod, dyrbara spel och koder till arkadspelen på nätet.

Fågelbadet på utsidan får byggas ut och om och bli till en varm unisexjacuzzi

som blir användbar året runt. Den stora kala vita väggen på rummet är som
gjord för en 50-tums vägg-tv i super-HD-format. En MacBook Air blir det perfekta

minnesstödet och granngubbarnas gaggande upphör för jag googlar allt och sitter

inne med alla svar. Den tröstlösa vandringen på den smala vägen är äntligen över

när bredbandet är kung. Den 7-kanaliga hemmabion ger fantastiska ljud- och

bildupplevelser och man får värsta grymma biokänslan när väggarna bågnar av

trycket men risken att de döva grannarna klagar finns inte.

Precis så där vill jag ha det och det är säkrast att roa sig själv. Barn eller barnbarn

lär inte komma på besök. De har ju fullt upp med sitt. Börser, pengar, familjelycka

och karriär och allt annat världsligt en pensionär inte behöver bry sig mycket om.

Skulle man ändå tröttna på allt är det bara att ta rullatorn och ta sig ut på parkeringen.
Väl där ber jag någon skötare lyfta upp mig på motorcykeln jag önskade mig och fick i

65-årspresent. Man vrider upp stereon och drar på. I höjd med de sista ackorden på

AC/DCs Highway to hell dundrar man hjälmlös in i en bergvägg. Denna moderna
ättestupa är ju trots allt ett mångdubbelt bättre slut än att hamna på en sista avgörande

operation sponsrad av Fondkistan.

Peter Behrman

10 februari 2007