Jag fick ett kedjebrev i min e–postlåda i veckan. En liten söt flicka hade
kommit bort och nu sökte hennes föräldrar efter henne på nätet.
Allt andades stor desperation. Kan de så kan jag tänkte jag.
Jag undrar vart min flicka tog vägen….
E f t e r l y s n i n g
Hallå var är du? Vi träffades för en dryg månad sedan och precis när jag
börjat fattat tycke för dig på allvar så var du borta. Senast jag såg dig
var för tre dagar sedan och jag önskar vårt möte hade varat längre i år,
vi ses ju så sällan. Det är så mycket jag tycker om hos dig. Din längd,
ditt sätt väcka hopp och få andra att leva upp. Din charmiga ombytlighet,
din karisma och alla dina infall. Du har så många ljusa sidor. Du är den
alla älskar men vem älskar du?
Jag saknar alla kul saker vi gjorde de lediga dagar du var så generös med.
Här är mina bästa minnen från dig i år. Första dagen vi träffades var det
mycket folk på stan. Det skreks och tjoades i solskenet. ”Vi vill ha sex!
Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!” och ”Stoppa borgarna i
papperskorgarna!”. Vi log åt alla stollar och andra lustiga figurer vi mötte.
Den 7:e uppvaktade du mig på bröllopsdagen. Den 12:e stod vi hand i hand
på Vasagatan och mötte tiotusentals människor i joggingskor uppfyllandes
egna drömmar och knasiga nyårslöften. Den 17:e reste vi bort du och jag
och vädret och människorna dit vi reste var precis som du. En underlig mix
av allt det som finns. Den 27:e uppvaktade du mig med blommor, dofter
och presenter och du var på ditt allra soligaste humör. Men de sista dagarna
blev du allt svalare och jag förstod att du längtade ut.
Sista kvällen tillsammans, efter en vacker och ganska varm dag, satt vi
tillsammans hemma i soffan och såg en märklig novellfilm som hette
Punkspark och dagen därpå var du borta. Den kändes verkligen som en
spark i veka livet. Igår fick jag höra att en vän till mig hade fått syn på dig
natten till fredag då du gick hand i hand med juni på stan. Det gjorde ont
när jag fick veta det för precis samma sak hände förra året.
Du är så lynnig. Kan aldrig riktigt bestämma dig för vem du vill vara
eller vem du vill vara tillsammans med. Du fladdrar hit och dit precis
som tvillingen som bor hos dig sista veckan varje år. Ingen kan ändra
sig så fort som du och ingen är heller så full av hyss. Jag känner igen
mig i dig och det är väl därför jag tycker om dig så mycket.
Kära Maj. Kom tillbaka. Jag längtar så.
Peter Behrman
3 juni 2007