Blogg out

Informationssamhället trycker på från alla håll och kanter. Kanalerna
och budskapen har mångdubblats på några få år. Allt ska prackas på
oss och mitt upp i allt detta tycker jag mig märka en paradox. Folk är
inte längre lika öppna som de var förr. Det märks tydligast bland yngre
tonåringar, de har hittat helt nya sätt att kommunicera. Tonåringen,
mobilen och datorn är en gyllene okrossbar treenighet minst lika stark
som tro, hopp och kärlek eller fadern, sonen och den helige anden.

Den som befinner sig utanför denna slutna triangel har mycket svårt
att tränga in och nå fram med sina budskap. Vill jag min 16-årige son
något är det enklast att skicka ett mejl, sms eller mms. Visst har det

någon gång hänt att jag lyckats kommunicera framgångsrikt över
köksbordet men det är snarare undantag än regel. Och när det lyckas
håller jag mig kort, max 160 tecken och bara någon enstaka bild eller
visualisering. Efter det försvinner han snabbt in i cyberdimman igen
där han kommunicerar med likasinnade på deras inbundna vis.
Kanske läser de bloggar? Bloggar är ju ett modernt fenomen.

Visste ni att det finns ungefär hundra miljoner bloggare runt om i
världen? Det är verkligen häpnadsväckande många. Jag undrar hur
många det fanns för fem år sedan, några hundra kanske? Calle Bildt
bloggar men finske utrikesministern gjorde det många år före honom,
brittiska regeringen bloggar, tidningsdrakarnas ledarskribenter bloggar
och skriver ledare. Som om det ena inte var nog. Bloggexperterna tror
inte att antalet bloggare kommer att öka lika dramatiskt de närmaste åren.
Många bloggare är så intensiva i sitt skrivande att de tröttnar och slutar
som utbrända, kallas tydligen för att bli utbloggad. Se där ett nytt ord
som om något år kommer att göra entré i Svenska akademins ordlista.

Allt bloggande gör att det skrivna ordet går en ljus framtid till mötes.
Och i veckan hörde jag att det redan finns videobloggare och pratbloggare.
Man tar bilder och filmar med mobilen och lägger in dessa i någon portal.
På framtidens mobiler spelas det in prat, görs betraktelser över vardagen
som sedan spara ner på liknande sätt. Hur stort är behovet att uttrycka sig
hur mycket orkar vi ta in?

Den som inte syns finns inte sägs det och kanske är det just det påståendet
som bär skulden till alltihop. Vi lever ju en tid när snudd på alla ungdomar
längtar efter att bli TV-stjärnor, artister, showdansare, modeller, flärdfulla
festfixare, berömda författare eller åtminstone kommunikatör. Herregud!
Vart är vi på väg? Vem ska fixa tvättmaskinen, sköta svarven på Nisses
Mekaniska eller hämta soporna i framtiden? Sådant låter sig inte skötas
över bloggen.

Nåväl, kommer tid så kommer väl råd men håll med om det finns anledning
till ett uns av oro. Men vem är jag att kritisera. Jag simmar ju själv därute i
cyberhavet och en vacker dag kanske jag utbloggad går i kvav. Då får jag
hoppas på snickaren. Du vet han i Sjöräddningssällskapets annonser som
kommer en till mötes i sin lilla snipa när man är illa ute på ett vredgat hav.

Så tack och lov för hantverkarna, de verkliga hjältarna. De överlever alla
trender och står stadigt i alla väder.

Peter Behrman

April 2007