Bekännelser

Kärnvapenterrorister, meterbreda isklumpar som faller från himlen, skakiga börser, tragedispäckade jordbävningar, hetlevrade vulkanutbrott, dolda elbolagskarteller, unga traffickingoffer och djuriska män som inte förmår tänka med något annat än med det som finns mellan benen, Ja, listan över dysterheter kan göras än längre. Det här är bara en bråkdel av alla pågående världseländen jag mött senaste veckan. Det kan tyckas mycket just nu men det pågår ständigt och ingen går fri.

Mitt i allt detta kom jag att tänka på idyllen där jag bor. Vilken otrolig kontrast! Mitt upp i alla sorger och bekymmer så ligger Norsesund där det alltid har legat och gjuter olja på alla orosvågor som rullar över världen. Inget eller ingen förmår rubba detta paradis, denna himmelska plats på jorden. Men det är ingen slumrande idyll. Ånej, här händer det minsann saker och alla är de av de trevligaste sorter. Kvarterskrogen blomstrar, fiskarna hoppar i sjön, här är trädgårdarna skirast, grillarna hetast, landskapet vackrast, grannarna vänast, pokerspelarna djärvast och duktigt folk doktorerar och firar och blir i hatten mitt i veckan.

Men hallå! Är inte något fel? Vi kan helt enkelt inte ha det så här puttenuttigt och gullegulligt och lyckligt vandra omkring fånigt leendes helt utan beredskap för då slår katastrofen till. Så dags står vi där med våra tvättade halsar och bleka ansikten och Norsesunds goda rykte sjunker snabbt som en Ericsonaktie ned på Sävelångens botten. Ni minns väl hur det brukade gå för den som blev vald till årets svensk? Platt fall efter en lysande uppgång och framgång. Det får liksom inte blir för bra för då blir fallet hårt och de drabbade tvingas gå omkring i ett oändligt trauma, öm i själen och kroppen resten av livet. Det är därför jag tror att orten behöver något att vakna upp till för att hålla skärpan uppe. Att hoppas på en katastrof är väl mycket begärt men en liten skandal ska väl trakten kunna prestera. En sån där som håller oss på tårna och hjälper oss att hålla blicken ogrumlad.

Jag hoppades länge på Lotta men hon är ju alldeles för präktig numera även om titeln ”Årets göteborgare” lovar en del. Det är efter sådana upphöjelser det brukar gå riktigt åt skogen och Gallvik. Men än har det inte hänt eller också är jag bara ovetande. Jag har ett par vaksamma ögon men de ser inte allt. Om nu inte Lotta gör bort sig eller bekänner något oupptäckt får jag hoppas på någon annan. Vem av er är villig att träda fram och bekänna sina synder? Någon av er alla som bor här måste väl ha någon smutsig byk i behov av tvätt eller någon undangömd kolsvart synd som bara skulle må bra av att vädras. Kom igen nu! Fega inte utan tänk på att det bara blir värre om du väntar.

Behöver du hjälp med lanseringen av ditt mörka förflutna kan jag stå till tjänst. Jag är van att leverera förstasidesnyheter och jag har goda kontakter med skandaljournalistkåren. När vi sedan kollektivt (en för alla, alla för en) har tragglat oss igenom skandalen och genomgått sedvanlig massterapi kan vi känna oss nöjda och andas ut. Åtminstone just då, i full vetskap om att vi och Norsesund är på alerten nästa gång det händer något som är än värre. För det som inte dödar härdar och några lik har jag ännu inte sett till i trakten. Så alla ni som har ett i garderoben. Hand upp!

Peter Behrman

Juni 2006